Hela tiden ligger det ett tryck över bröstet. Ett tryck över hela kroppen. Ibland känns det som att det där trycket har fösvunnit, men det är nog bara mig själv jag lurar. Det kommer aldrig att försvinna. Aldrig någonsin. Det där trycket symboliserar sorg. Det symboliserar saknad. Det symboliserar kärlek. Det symboliserar maktlöshet.
Att varje dag känna att man kan gråta hela dagen... Att varje dag känna att man har ett hål i hjärtat som aldrig kommer att försvinna... Att varje dag innerst inne veta att jag aldrig kommer få tillbaka skratten med dig... det är som att på livstid inte få le på riktigt. Jag saknar att ha dig bredvid mig och skratta med dig. Jag saknar att bara få se dig. För nu kan jag bara göra det på bilder och i huvudet. Det är inte samma sak. Men jag vet att jag ska vara glad att jag har alla bilder och minnen i hjärtat.
Men jag kan aldrig någonsin komma ifrån tanken att jag hellre vill ha dig här. Levande. Höra dina andetag. Skratta åt våran humor. Höra skrattet som gjorde mig trygg. Se dig somna i soffan.
Borta - det kommer du aldrig att vara. Du är bara inte här.

Det där trycket... det är en påminnelse om att du inte är här.
Livstidsdömd. Det är vi allihopa. För vi behöver dig - varje dag.