Hej älskade pappa.

I fredags åkte jag till Elin, och av henne fick jag världens finaste födelsedagspresent i efterskott. Den ligger mig varmt om hjärtat nu och för evigt. Du var med några gånger i den. Jag grät. Hon är en fantastisk vän som jag aldrig skulle klara mig utan, det vet du.
På kvällen la vi oss i soffan och kollade på "I taket lyser stjärnorna" tillsammans. Vi grät. Floder flera gånger. Vissa scener fick mig att tänka på mig själv och på dig. Som när dottern gick in i mammans rum, tittade i fotoalbum och luktade på hennes kläder för att känna doften och närvaron av henne.
Mamman hade cancer och somnade in för att kroppen inte orkade längre. Dom hade planer tillsammans. Men dom kunde inte fullfölja dom.

Idag har Garpen, Maria och Jolli varit här hela dagen och eftermiddagen. Som vi har skrattat. Som vanligt. Det vi gör tillsammans är något bra och som får mitt hjärta att må bra för stunden. Jag tror inte att skratt förlänger livet, för det vet jag nu att det inte gör. Men däremot tror jag att det förlänger orken och lusten att kämpa - för stunden.

Jag lever för dig. Varje dag.