Idag är det ett år sedan min mardröm blev sann.
Idag är det 365 dagar sedan jag såg dig för sista gången.
Idag är det 8760 timmar sedan du tog ditt sista andetag med oss pappa.

Det känns som att den här dagen upplevs varje dag. Att det aldrig kan ha gått en dag utan dig. Och det gör det inte heller. Aldrig utan dig. Du är här hela tiden. På ditt sätt. Varför var du tvungen att somna?
10 mars 2009. Klockan 13.40.
10 mars 2010. Klockan 13.40.
Jag tänder massa ljus för dig idag pappa. Och ikväll kommer vi till dig och gråter. För dig. Med dig.

Du är med i tidningen idag. Järfällatidningen och DN.
För den här dagen är för evigt. Överallt.





Imorgon fyller din son år. Det glömmer du inte, det vet jag.
Du kämpade in i det sista. Men du fick inte se honom bli 13.
Imorgon fyller han hela 14 år, och det grämer mig att du inte får se honom växa upp. Ända in i hjärtat. Han har blivit så stor, pappa. Och han saknar dig. Varje dag.