Hej pappa! Min angel av guld.

Imorgon ska vi aka fran Bangkok. Hoppas vi. Och hem. Hoppas vi. Kan inte du och alla andra snalla anglar blasa tillsammans sa att det dar askmolnet aker bort for alltid? Sa att vi far komma hem till vara familjer? Snalla pappa? Du kan vifta med dina vingar. For du ar stark. Starkast i varlden. Min pappa. Min angel. Bast i varlden.

Hur kandes det att hela tiden veta att du inte langre skulle fa andas tillsammans med oss snart? Var du radd? Du maste ha varit radd. For vi var det. Men du var lugn. Ocksa. For du visste. Men du ville inte. Vi ville inte. Jag vill inte att du ska vara radd pappa.
Jag vill hem nu. Mota mamma, Johan och Johan pa Arlanda pa tisdag morgon som planerat och krama om dom och aldrig slappa taget. Precis som jag hade gjort om du ocksa varit med. Som du alltid har varit.
Du ar alltid med. Varje dag. Det vet jag. Det vet du.

Kom tillbaka. Jag vill skratta med dig. Halla din hand. Kanna ditt lugn. Lugnet som alltid har funnits nara. Som alltid gick att fa tag pa. Ditt skratt har alltid gjort mig lugn. Men nu nar jag hor det i mitt huvud varje - fran hjartat - sa kommer dom dar tararna som bara ar for dig fram. Dom gor ont.
Nar kommer den dagen, pappa? Dagen da jag kommer kunna le at allt som du gjort, allt som vi gjort?

Jag saknar dig nagot fruktansvart. Nar ses vi igen?