Hej himlens klaraste stjarna!

I tisdags fyllde mamma 50 ar. Den dagen skulle du aldrig missa. Den dagen skulle ni ju uppleva tillsammans. Den dagen skulle ni fira tillsammans, bada 50 ar. Det skulle ju bli en harlig dag. Ni skulle ju bli gamla tillsammans, du och mamma. Det kanns inte ens som att ni hann bli lite aldrade. Det var sa langt kvar. Hela livet.
Jag kunde inte vara hemma och krama henne, ge henne presenter, som det var planerat. For vi ar fast har, i Bangkok. Det gjorde sa ont i hjartat att veta det dagen innan hon fyllde ar. Men annu ondare pa fodelsedagen. Jag skulle vara dar pappa. Du ocksa. Vi. Tillsammans.
Hon blev overraskningsfirad. Det fick jag veta. Men jag ville vara dar. Mamma. Du ville ocksa vara dar. Vi tror att du gav henne en present; solen. Hon fick sol pa sin dag.
Sin dag som hon inte vill uppleva utan dig.
Vi vill inte uppleva nagon dag utan dig. Men vi maste. Nu lever vi for dig. Jag tror att man kan leva pa alla minnen man har. For dom finns alltid dar. Som dina andetag. Minnena. Dina andetag.