Jag tänker ofta på när jag somnade i den stora stolen bredvid din säng, pappa. När du somnade i sjukhussängen och jag i stolen. Hand i hand. Vi somnade tillsammans. Du och jag. Till den här låten. Vi höll varandras händer. Jag har nog aldrig suttit så obekvämt, så länge som jag gjorde. Men det gjorde ingenting. Det gjorde absolut ingenting. Jag grät innanför ögonlocken. Jag grät för situationen som du befann dig i. Det var så fel. Så orättvist.
Det är fortfarande fel och orättvist. Men jag kan inte göra något. Ingen kan göra något. Inte nu. Inte längre. Jag hatar det.
Det gör ont att du ska vara så långt borta. Jag vill vara med dig. Här. Nu.
Jag saknar dig så mycket pappa. Kom tillbaka. Snälla...

Jag glömmer aldrig när vi somnade.
Du och jag tillsammans. Samtidigt.
Jag saknar dig varenda sekund.