Du grät. Våran ängel grät tårar.
Hej finaste pappa.
Nu är du 50 år gammal. 50 år ung. 50 år som du inte fick vara med om. Som bara vi andra fick vara med om.
På kvällen på din födelsedag åkte vi närmsta till din grav. Till din alldeles egna plats. Vi tände ljus. Ljus för dig. Bara för dig. För hur mycket vi saknar dig. För hur mycket vi älskar dig.
Jag grät mycket när vi stod där. Det var kallt. Det var kolsvart. Det kom sån där kall ånga när man andades. Jag andades mycket. För dig. Du ska också få andas.
Jag tänkte på hur mycket jag saknar dig när jag stod där. På hur fel det här är - orättvist. Du hade ju velat finnas här. Här med oss. Och det gör så ont. Allt gick fel. Allt.
Alla ljus lyste upp hela platsen. Det värmde lite av att stå där. Att stå där med dom närmsta och titta på alla ljusen. Att titta på din sten. Att viska "grattis på födelsedagen pappa. Jag saknar dig.", och torka av några tårar på våran sten. Så som jag alltid gör.
Farfar var så söt när han gick fram och la dit rosor som satt på ett hjärta. Lilla farfar. Från pappa till son. Saknade son.
Alla som skulle varit där, som också ville vara där, kunde inte komma. Men vi var många ändå, och vi tände ljus åt dom som inte kunde komma. Dom saknar dig väldigt mycket. Väldigt mycket.
Inget är sig likt utan dig. Så är det bara. Det är svårt. Tungt. Tungt att andas. Tungt att gå framåt.
När vi alla sakta gick därifrån - från din plats - åkte vi hem till oss och fikade. Vet du vad vi åt, pappa? Prinsesstårta. Du tyckte om prinsesstårta. Tårtorna var vita, med ditt födelsedagsdatum på och tre röda hjärtan under. Tre hjärtan för mamma, mig och Johan. Du hade tyckt om dom. Det vet jag.
Nu är du 50 år gammal. 50 år ung. 50 år som du inte fick vara med om. Som bara vi andra fick vara med om.
På kvällen på din födelsedag åkte vi närmsta till din grav. Till din alldeles egna plats. Vi tände ljus. Ljus för dig. Bara för dig. För hur mycket vi saknar dig. För hur mycket vi älskar dig.
Jag grät mycket när vi stod där. Det var kallt. Det var kolsvart. Det kom sån där kall ånga när man andades. Jag andades mycket. För dig. Du ska också få andas.
Jag tänkte på hur mycket jag saknar dig när jag stod där. På hur fel det här är - orättvist. Du hade ju velat finnas här. Här med oss. Och det gör så ont. Allt gick fel. Allt.
Alla ljus lyste upp hela platsen. Det värmde lite av att stå där. Att stå där med dom närmsta och titta på alla ljusen. Att titta på din sten. Att viska "grattis på födelsedagen pappa. Jag saknar dig.", och torka av några tårar på våran sten. Så som jag alltid gör.
Farfar var så söt när han gick fram och la dit rosor som satt på ett hjärta. Lilla farfar. Från pappa till son. Saknade son.
Alla som skulle varit där, som också ville vara där, kunde inte komma. Men vi var många ändå, och vi tände ljus åt dom som inte kunde komma. Dom saknar dig väldigt mycket. Väldigt mycket.
Inget är sig likt utan dig. Så är det bara. Det är svårt. Tungt. Tungt att andas. Tungt att gå framåt.
När vi alla sakta gick därifrån - från din plats - åkte vi hem till oss och fikade. Vet du vad vi åt, pappa? Prinsesstårta. Du tyckte om prinsesstårta. Tårtorna var vita, med ditt födelsedagsdatum på och tre röda hjärtan under. Tre hjärtan för mamma, mig och Johan. Du hade tyckt om dom. Det vet jag.
Jag hoppas - och jag vill tro - att du kände eller såg oss som var hos dig på din födelsedag, pappa. Att du kände att vi var där tillsammans för dig. Jag hoppas verkligen det. Om jag kände det, då skulle jag kunna vara lugn. Lugn för en liten, liten stund.
Strax innan vi kom till din plats på kvällen, så regnade det lite smått. Duggade.
När vi kom fram till din plats - då regnade det inte mer.
När vi gick - då började det dugga igen...
Grät du pappa? Grät du? Jag tror det.
Du grät. Våran ängel grät tårar.
Kommentarer
Trackback
