God morgon världens bästa pappa!

Jag tänker på dig. Jag tänker på dig hela tiden. Mer eller mindre. Starkare eller svagare.
Vet du, pappa? Om ungefär en vecka, på torsdagen - då ska jag göra min andra tatuering. Då ska dina egna ord skrivas in på min arm. Så att dom alltid är med mig. Vart jag än går. Precis som du är. Den är för dig. Och för mig. Jag kan titta på orden, och kanske känna mig lite starkare i vissa stunder. Vissa av de stunder som jag gråter för din skull.
Kommer du ihåg innan jag skulle göra min första tatuering? Jag minns det som om det var igår. Du låg i din sjukhussäng och frågade om jag var säker på att ordet inte betydde någonting annat också. Du frågade det med ett svagt leende på läpparna. Med ännu svagare röst. Jag fnissade tillbaka och svarade att jag hade kollat upp att det bara betydde 'familj'. Inget annat.
Du hann aldrig se den tatueringen. Tatueringen som var för dig och för hela familjen. Du slutade andas. Men jag gjorde den ändå. Det var rätt. Och jag gjorde den på en speciell dag. Dagen innan din begravning. Dagen innan världens vackraste begravning.

Jag saknar dig så mycket pappa.