God morgon bästa pappa.

Igår åkte jag och mötte farmor, och sen åkte vi ut till landet. Jag hälpte henne med att kratta ihop alla löv och sen gick vi med det till den platsen man måste slänga allt på. Det tog sina timmar, men det var skönt att vara ute i luften. Bara farmor och jag. Jag märker att det inte bara är farfar som startat vågen med att vara envis - den finns även hos farmor. Och den har förts vidare till resten av generationerna. Vi hade kul tillsammans.

När Johan gick upp strax innan 6 i morse, så blev jag ensam i sängen. Så ensam att jag började tänka på dig. Jag tänkte på två saker; på att hålla din hand samtidigt som jag låg med huvudet bredvid dig på din säng, och så tänkte jag på julafton (?). Jag började gråta där i mörkret. Jag har ont i ögonen. Julafton utan dig. Jag får inte tänka så långt fram. Jag får inte. Men jag gör det. För det kommer ju vara sanning även då - julafton utan dig, pappa. Jag vill inte. Vi kommer gråta många gånger den dagen. Det vet jag. Jag ska sluta tänka så mycket. Men det är svårt. Otroligt svårt. För jag vet att allt jag tänker - det är sanning och verklighet. Jag saknar dig så mycket.

Idag kommer dina ord upp på min arm. Dina ord. Jag är lite nervös. Men sen när orden sitter där - då kommer jag inte vara nervös längre. Du gör mig trygg.