Hej papi.

Jag tänker. Ibland alldeles för mycket, med all säkerhet. Sån är jag. Andra också. Andra inte. Men jag tänker.
Vet du vad jag tänkte på idag, pappa? Att jag är lycklig. Jag var lycklig. Och jag är fortfarande lycklig.

Men lyckan är inte total. För du andas inte. Du är inte här fysiskt. Lyckan kommer aldrig att bli total heller. Det har jag insett. Bara inte accepterat det. Inte ännu. Men jag ska. Jag ska  - för din skull.
Jag har världens bästa omgivning med världens bästa släkt och familj. Världens bästa vänner. Världens bästa lag och lagkamrater. Och världens bästa pojkvän. Jag har inget att klaga på när det gäller lycka. Faktiskt.

Men ibland tar sorgen över. Ibland bara till hälften. Ibland totalt. Under dom stunderna finns inte lyckan. Inte alls.
Tror jag. Tror.
Allt ändras när jag träffar på någon av dessa som går under kategorin 'världens bästa'. Det är en fin, speciell kategori - världens bästa. Ikväll var det mitt lag, och alla personer det inkluderar, som fick mig att vända mig. Som fick mig att känna lycka. Att jag är lycklig.
Jag är lycklig. Ibland är det bara svårt att förstå. Men den finns där. Lyckan.

Jag behöver ju dig. Vi är fler som behöver dig.
Vi klarar oss. Vi klarar oss, pappa. Det ser du.
Hela du och dina minnen du givit mig - dom får mig trygg.
Med din trygghet parallellt med lyckan och omtanken jag får omkring, då är jag trygg.
Och då är jag lycklig. Säker.

Saknaden kommer aldrig lämna mig.
Den växer för varje dag som går.
För efter varje dag blir det mer och mer tomt.
Mer definitivt. Att du inte andas med oss längre.
Men därifrån som du andas nu - därifrån ger du lycka.
Lycka ner till oss. Till oss, som behöver dig mest.

Vi älskar dig - varje dag!