Hej fina pappa.

När jag åkte hem ikväll från Johan, så tog jag en annan buss än vad jag brukar. Och såhär i efterhand ångrar jag det. Vet du varför, pappa? För bussen tog vägen upp till Karolinska sjukhuset. Sedan förbi platsen vi beställde din fina gravsten från. Det kommer fram så mycket ledsna minnen. Så många. Jag började gråta på bussen. För mig själv. Jag gömde mig bakom innebandyklubborna. Drog ner mössan över ögonen. Och lutade mig bakåt. Jag ville inte minnas. Inte just då. Och inte just nu. Jag ville inte. För det känns fortfarande så overkligt. Så overkligt och så fel. Så oerhört fel.
Älskade pappa. Min älskade pappa.
Orättvisan är ens värsta fiende i många lägen. Och det värsta, vet du vad det är? Det är att man inte kan påverka själv. Inte någonting. Inte det minsta. Man kan bara låtsas som att man är stark. Försöka. Frustrationen växer parallellt med sorgen. Sorgen växer parallellt med varje dag som går. Sakta. Fort. Sakta. Fort. Det är så fel. Så orättvist. Ingenting är rätt. Ingenting stämmer. Inte längre. För allt är upp -och ned. Allt.
Jag saknar dig.

Och pappa... vi vann matchen idag. Det var en så otroligt skön seger. Mot ett otroligt omoget lag. Det kom fram en skön känsla blandad med ilska. Men vi vann. Vi vann och vi gjorde det rakryggade.

Nu är det inte långt kvar tills du fyller år.
Hela 50 år. 50 år som du inte hann fylla.
Jag älskar dig - varje dag.
Fina fina fina pappsen.