God morgon pappa.

Igår kväll kunde jag inte somna, och under natten har jag inte sovit bra alls. Det är sånt som sker. Låg och tänkte på dig innan jag bestämde mig för att sova. Men det gick inte. Jag kunde inte somna. Istället dök tårarna upp. Och ilskan. Den kombinationen av känslor är något jag snarare fruktar än välkomnar. Jag saknar dig så mycket. Så oerhört mycket.
Jag är orkeslös vissa dagar. Då lägger jag mig ner och tänker. Ibland lägger jag mig ner och tänker inte alls. Jag behöver dig pappa.
Igår var en sån dag. Jag var orkeslös. När jag var på väg till träningen mötte jag Nadja och hon sa "jag hoppas du är på väg hem från träningen, för du ser helt slut ut." Det var så sant. Jag var helt slut. Och det märkte jag när jag kom till träningen också. Jag brukar alltid fåna mig en massa när jag kommer, vara knäpp, högljudd och så vidare. Men inte igår. Inte igår. För jag orkade inte. Men mitt under träningen - då lyckades jag koppla bort den där orkeslösa delen, och istället fokusera på vilka människor jag faktiskt var med för stunden. Laget. Och att jag faktiskt gjorde någonting som jag älskar. Resultatet av det blev en toppen-träning. Det var så kul. Det gick så bra för alla. Alla älskade det dom gjorde. Och vi gillar varandra. Vi kan fokusera. Vi kan. Vi är bäst. Det är vi.

Jag älskar dig - varje dag.