Hej finaste älskade pappa.

Varje dag så kommer jag och tänka på olika stunder med dig. Ibland är det allt ifrån logiskt att komma och tänka på vissa stunder, under vissa ögonblick. Men vem har sagt att livet är logiskt? Alla har vi nog minst ett par exempel var som bevisar att livet inte är varken rättvist eller logiskt. Så är det bara.
Men när jag kom hem idag - då började jag tänka på ett ögonblick som aldrig ens har inträffat. Aldrig. Varför gjorde jag det? Vet du vad jag tänkte på, pappa? Jag tänkte på en del av din begravning... Den har ju skett, men inte just den delen jag tänkte på. Jag fick upp en bild i huvudet, där jag såg mig själv läsa upp mitt brev till dig inför alla i kyrkan, med gråten i halsen och tårar längs kinderna. Det hände ju inte. Det var inte jag som läste mitt eget brev den dagen. Det var ju den snälla prästen som läste upp det. Inte jag. Jag kunde inte. Så han ställde upp. Det var bara han och jag som hade läst brevet innan alla i kyrkan fick höra det.
Medan han lugnt och fint läste upp mina ord till dig, så kunde jag sitta och mima med. För mig själv. Utantill. Innantill. Med stängda ögon som var fyllda med tårar innanför ögonlocken. Det var ju mina ord...

Hoppas det var okej för dig att jag inte läste brevet för dig och alla andra. Det hade inte gått, för jag testade att läsa dom högt för mig själv, och till och med det var oerhört svårt. Jag tog ett klokt beslut. För din skull. Men det var mina ord, pappa. Bara mina ord. Från mig till dig. Bara till dig.

Jag saknar dig så himla mycket - varje dag.