Hej bästa pappa.

Imorse när Johan åkte till jobbet, passade jag på att gå ut på en långpromenad i höstvädret. Det var skönt att få andas lite. Man behöver andas. Jag behöver andas. Alla behöver andas. Andas du? Om det hade gått, så hade jag andats åt dig varje dag pappa. Nu också. Allt för att du ska få leva. Men det går inte. Det gick inte. Jag fick inte. Jag ville andas för dig. Men det gick inte. Jag vill fortfarande andas för dig.
Alltid på samma plats när jag är ute och går, så tänker jag på dig när jag går förbi. Extra mycket. Mitt i mitt lugn. Mitt i allt lugn. Jag vet inte varför. Det är ett speciellt lugn där. Speciell luft.
Du var så lugn...

Jag saknar dig. Hela tiden.