Det finns inga ord...
Pappa - du vet Violas mamma, Veronica? Du vet att Viola och hennes familj har kämpat, och fortfarande kämpar, i 5 år nu? Jag kommer ihåg att det var det första jag sa när jag hade lugnat ner mig efter ditt besked om att du hade fått cancer, att "tänk Viola och hennes familj, dom har kämpat i flera år. Då kan vi också." Vi kunde i 3 månader. Sen tog det stopp mot våran vilja. Vi ville, men vi kunde inte. Varför? För att den här dumma världen är så orättvis.
Viola och hennes familj kämpar fortfarande, dom är starka. Men nu har det börjat komma besked även till dom, som dom inte alls vill uppleva. Inte någon av dom. Men dom måste ändå. Varför? För att den här dumma världen är så orättvis. Dom är en familj precis som vi var, mamma pappa storasyster och lillebror. Fina. Glada. Lyckliga. Och ledsna. Och rädda.
Kan inte du säga åt någon där, där du är, att Veronica inte ska dit? Inte ännu. Snälla? För Viola och hennes familjs skull. Jag litar på dig pappa. Du har lärt mig att man inte ska ge upp. Att man ska kämpa.
Kan allt jävla skit som uppstår bara stoppas? Allt som förstör. Allt som går emot folk. Allt som inte är nödvändigt. Livet är ett orättvist spel. Pappa, kan du se till att himlen inte blir en ängel rikare än på ett tag? Och kan du ordna att Viola och hennes familj får spela något annat spel än orättvisans? Dom kanske kan få spela fia med knuff istället..?

OHANA

ps. jag tänker på dig Viola. På din mamma. På din lillebror. På din pappa. Försök andas.