Pappa
Varje dag går jag runt med en känsla i magen. En orolig känsla. En elak känsla. En ömmande känsla. Jag går runt och mår illa av allt jag har i huvudet pappa. Alla tankar om allt mellan himmel och jord. Det gör ont. Jag mår illa. Jag saknar dig.
Kan man säga att "det är mycket nu"? Har jag rätt att klaga på det? Eller ska jag vara glad att jag står upp? Det undrar jag... Jag låter det vara osagt.

Vi var på graven ikväll. Det var så fint. Solen lyste på din plats, och det var ännu mer blommor där nu än förra gången. Det är familj och vänner där hela tiden och tittar till dig pappa. Det känns lika konstigt varje gång jag är där. Det stämmer inte. Det är fel, du ska inte ligga där. Det ska inte stå "Roland Johnsson" vid en grav. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sedan, att du inte kommer finnas kvar hos oss, hade jag trott att den personen var helt dum i huvudet och inte visste vad den snackade om. Du hör ju ihop med oss pappa.

Vissa dagar sitter jag för mig själv och tänker att "fan vad bra vi hade det tillsammans". Och efter den tanken följer "hade vi det för bra?". Efter den andra tanken kommer min slutsats - "är det här straffet? Är det här straffet för att vi var världens lyckligaste familj utan några problem?" Det kommer jag alltid undra pappa. Vad tror du? Hade vi det för bra? Kan man ha det för bra? Jag saknar dig så oerhört mycket, och vill inget hellre än att du ska komma tillbaka till mig, Johan och mamma.

Vi älskar dig - varje dag