Hej pappa!

Det åskar och dundrar ute, och jag ska strax åka till fysträningen. Jag längtar verkligen efter alla i laget. Tänk vad bra det är att vara en del av ett lag. Eller hur pappa? Det tycker du med.
Regnat mycket har det gjort också - grät du mycket idag?

Vi försöker. Vi försöker verkligen pappa. Så gott vi kan försöka.
Att leva vidare som en familj trots att du inte är här är det svåraste jag någonsin behövt möta. Det känns så som mamma skrev förut; att vi skulle behöva lite hjälp. Det skulle göra all skillnad i världen om vi visste att du såg oss och kunde ge dig till känna på något vis. Kanske i en dröm? Ord räcker inte till för att beskriva smärtan.

Vi kämpar hela tiden. Men herregud, pappa, vad svårt det är. Jag som alltid har velat klara allt, vinna allt, kan helt plötsligt inte vinna mot smärtan. Det hjälper tydligen inte att vara världens sämsta förlorare. Du och jag - vi hatade att förlora lika mycket. Men som tur är har vi aldrig förlorat särskilt mycket. Är det här priset för det? Att vi förlorade dig? Jag skulle gå med på att förlora allt jag ställde upp i, bara du fick komma tillbaka.
Det hjälpte inte att vi alla i familjen är tävlingsmänniskor. Vi förlorade den tuffaste tävlingen av dom alla ändå.
Vi som aldrig brukar förlora...

Jag saknar dig så mycket.
Jag vill krama dig.
Kan du inte komma med något slags tecken på att du ser oss?
Nu blixtrade det. Är du ledsen?
Jag älskar dig - varje dag. Mest utav allt i hela universum. Jag säger universum, för jag vet ju inte vart du är någonstans.
Visa mig.