Bland de första dagarna på sjukhuset.
Du låg fortfarande på Karolinska.
I ett litet rum.
Persiennerna var neddragna.
Dina ögon var så känsliga.
Din syn.

Det var en lördag.
Vi var där.
Det tog emot lika mycket varje gång,
att gå därifrån.
Säga hej då.
För att sen komma tillbaka igen.

Vi skulle åka hem för kvällen.
Jag sa hej då till dig och kramade dig.
Jag kramade dig länge.
Det gjorde de andra också.
Jag gav dig en puss på pannan innan jag gick.

Då började du fälla tårar.
Du började gråta.
Du kurade ihop dig i sjukhussängen.
I fosterställning.
Omfamnade kudden.
Som ett litet barn som var rädd.
Du var ledsen.
Så oerhört ledsen.
Du var rädd.
Så oerhört rädd.
Du grät.

Innan hade jag sett dig vara tårögd.
Nu såg jag dig gråta.
Nu hörde jag dig gråta.

Jag gick tillbaka till dig.
Och grät med dig.

Vi är alltid tillsammans.
Vi är alltid tillsammans.


"... för varje tår som du fäller för min skull, så tänk att jag tar emot den som en varm puss."
Jag försöker pappa.
Men det går inte.