Hej världsbästa pappa!

Jag hade rätt - din gravsten kommer bli den finaste på hela kyrkogården. Jag gjorde en liten korrigering när vi var och kollade på den idag. Det var en liten detalj, men ack så viktig för mig. Och för Johan. Och då blev den viktig för mamma med. Det var att utropstecknet skulle flyttas upp en centimeter. Stenen ska vara perfekt.
Mamma och Johan är hos dig nu, vid graven och säger hej då innan dom åker till Idre imorgon bitti. Till huset. Utan dig. Det kommer säkert kännas lika hemskt att vara där nu, som det gjorde när vi var där på påsklovet. Ingenting är sig likt utan dig. Den här gången har mamma med sig massa foton och ramar som hon ska sätta upp på väggarna där uppe. Jag följer inte med eftersom att jag jobbar hela tiden, så jag tar hand om allt här hemma och hoppas på att mamma kan få relativt bra veckor där uppe med dom andra. Det är inte lätt. Det är allt annat än lätt, och alla andra ord som hör därtill. Det är svårt. Du hör ju ihop med oss, med allt vi gjort tillsammans. Och nu är du inte med. Tillvaron är vänd upp -och ned. Tur att mamma och Johan inte åker upp själva. Det hade nog inte fungerat.

Jag ska åka till dig flera gånger den här veckan. Sandra kanske följer med i veckan också. Snällt av henne va, pappa? Kommer du ihåg när jag och Sandra var med varandra jätteofta, och spelade innebandy i våran hall? Kommer du ihåg när du hämtade mig hemma hos henne nästan varje fredagkväll ett tag? Jag tror att hon saknar dig också.

Jag kommer åka dit till dig många gånger pappa. Nu när jag är ensam hemma länge också. Då behöver jag dig ännu mer. Känna att du finns någonstans. Vart vet jag inte. Inte riktigt. Men en del av dig finns vid graven. Vi var ju själva där och la ner det. Jag saknar dig så