Hej älskade pappa!

Johan är hos mig nu och håller mig sällskap. Det är skönt att inte vara helt ensam i det här stora huset. Jag hatar att vara ensam, men du vet ju varför - jag har kollat på för många skräckfilmer. Varje gång jag sa att jag hade sett en skräckfilm, så log du alltid på samma finurliga sätt. Som bara du kan.

Jag och Johan satt och kollade på lite gamla Idol-klipp på Youtube, och då klickade vi oss fram till den där unga, knäppa killen som sjöng jättelåg och opera. Kommer du ihåg? Då tänkte jag på hur mycket du och jag skrattade åt den när vi såg den på TV. Herregud vad du och jag skrattade då. Och efter det brukade du härma honom, och du gjorde det riktigt bra. Oj, vad vi skrattade.
Vi har skrattat så otroligt mycket. Du och jag. Det saknar jag så mycket - att få skratta med dig.
Jag kan höra ditt skratt när som helst. Jag kan ta fram det ur mig vilket ögonblick som helst. När jag vill.

Imorgon ska Sandra hämta mig från jobbet, och så ska vi åka till dig pappa. Till graven. Sandra ville dit. Hon sa att det är det minsta hon kan göra. Hon är så snäll. Du gillade Sandra. Du frågade alltid hur det gick för henne i innebandyn, och så fort du såg på text-TV att hon hade gjort mål så ropade du på mig. Det var liksom som att du och jag var lika stolta över henne. Hon är duktig. Du sa ofta att hon var duktig. Duktig på riktigt.

Sov gott sen pappa.
Vid det här laget skulle du ha kunnat vara uppe i Idre med dom andra. Du älskade att vara i Idre. Det var där du trivdes som allra bäst. Du längtade till varje gång vi skulle åka upp dit. Vi skulle ha åkt dit under julen/nyår som var i år, men det gick bara inte. Det var för tumult då, med det nya beskedet om att du var sjuk. Du orkade inte. Det gick inte.
Du som alltid har klarat allt, varit den starkaste av alla, orkade inte. Du var så ledsen. Så rädd.
Altanen hann inte bli helt färdig i Idre. Men den är fin ändå. Du gjorde alltid alla projekt så fina. Dom sitter på altanen nu om kvällarna där uppe. Altanen som du har byggt.