Hej älskade, saknade pappa!

Idag bar det tillbaka till jobbet igen efter en veckas semster. Jag vill ha sommarlov. Men det är bara att vänja sig, eller hur? Jag ska lära mig. Lära mig att bli vuxen.
När jag kom hem från jobbet plingade Sophie på dörren. Vi pratade en massa, käkade middag, pratade ännu mer och åt jordgubbar framför min tv. Sånt där behövs ibland. Likaså massa skratt fastän allt är upp -och ned. Precis som jag hade med Elin igår kväll. Vad skulle man göra utan sina vänner pappa? Och vad ska jag göra utan dig?

Idag såg jag något nytt här hemma. Eller inte nytt på det sättet. Utan ett nytt minne. På köksbänken. På köksbänken står det blommor. Vita blommor. Vet du vad dom står i? Dom står i kaffemuggen som jag gav dig förut. Kaffemuggen som det står "världens bästa pappa" på. Jag har gett dig strumpor som det står lika dant på förut. Och ett örngott som det också står det på, som du hade på din kudde när du sov. Jag köpte ett till mig med. Som det står samma sak på igen.
Överallt står det "världens bästa pappa". För det var det du var. Och det är det som du fortfarande är. Fast från någon annanstans. Från ett annat perspektiv. Förutom i våra hjärtan. Som du alltid har varit - världens bästa pappa. Världens bästa människa. Men inte till några andra barn. Utan till mig och Johan.
Från vilken plats du fortfarande är världens bästa pappa vet jag inte, och jag kommer antagligen aldrig få reda på din nuvarande plats, låt oss kalla det nuvarande adress, heller. Det känns bättre att kalla det för det. Adress. Som om du har flyttat.