Hej pappa.

Idag kom Sandra och hämtade mig efter jobbet. När jag öppnade bildörren hade hon satt blommor i dörren. Mörkröda och lila. Dom blommorna skulle hon sätta hos dig. Vid graven. Från dig till henne. Vi åkte och köpte en ros också. Den var från mig. Till dig. En röd ros.
När vi kom dit såg jag att gravstenen hade kommit, den stod så fint där. Och gjorde din plats ännu finare. Sandra sa att det var som jag sa, att det var fint när solen lyste på. Det gjorde den idag - lös.
Jag sa att jag inte orkade gråta. Men Sandra sa att jag fick göra det. Gråta.
Vi stod och pratade vid dig. Om att allt var overkligt. Om att man tänker helt annorlunda när något sådant här inträffar i sin egen närhet. Man tänker på ett helt annat sätt än vad man skulle göra annars. Man tänker djupare. Man söker efter något som man inte hade sökt efter i vanliga fall.
Det här är inget vanligt fall.

Vi gick runt och kikade på andras gravstenar också. Tänk vad många familjer som är med om samma sak som vi. Ändå känner man sig så ensam om situationen.

Efter det åkte vi hem till henne, spelade kubb (jag vann - jag sa ju att jag skulle vinna allt för dig pappa!) och åt middag. Senare åkte vi hem till oss och senare kom Sophie. Vi tre skrattade mycket. Sandra åkte för en stund sen, och Sophie är kvar över natten och håller mig sällskap.

God natt världens bästa pappa.
Jag älskar dig - varje dag.





Hit kan jag åka om jag vill vara nära dig.
Jag saknar dig så oerhört mycket pappa.
Ditt namn på en gravsten - en overklig mardröm.
Numera en verklig mardröm.
Vi lever i den nu.
Nu och för alltid.