När mamma skjutsade mig till träningen ikväll, så åkte vi förbi Karolinska sjukhuset pappa. Där du låg innan du flyttades till det fina sjukhuset närmare hemma. Närmare oss. Sjukhuset där ditt rum såg ut som ett stort hotellrum. Där vi alla fick plats. Men ändå satt och låg man så nära varandra. Höll varandra i handen. Fast ett hotellrum med massa slangar, maskiner och syrgas. Och en rullstol av något slag. Men det var fint. Fast det var ju inte hemma.
Det första mamma sa när vi åkte förbi var "nu var det länge sen vi var här, jag får dåliga vibbar". Jag satt tyst. Tyst som en stum människa. Jag vill inte erkänna för mig själv, acceptera, att du är borta pappa. Borta. Inte här med oss. Att ingenting är sig likt.

Jag saknar att komma till det fina rummet, se dig ligga där (även om det gjorde oerhört ont att se dig i en främmande situation) och gå fram försiktigt och se om du sov eller var vaken, se om du andades någorlunda, och ge dig en lång kram. Jag ville aldrig släppa. Aldrig någonsin.
Jag förstår inte hur jag kunde åka därifrån vissa gånger. Egentligen ville jag nog inte det. Och särskilt inte såhär i efterhand. Det jobbigaste var att åka därifrån. Säga god natt och hej då. Även om man kom tillbaka snabbt därpå. Ändå.

God natt pappa.
Jag älskar dig - varje dag.