Hej bästa pappa.

Ikväll, vid middagen, dök det upp en mening. "Snart måste man gå igenom alla kläder..." Och det följdes av stumma sekunder och tårfyllda ögon. Vad ska vi göra med alla dina kläder pappa? Alla tröjor, byxor och skjortor? Jag vägrar skicka iväg dom, om det så ska vara att jag måste ha dom i mitt eget rum. Dina kläder ska inte vara någon annanstans än här, hos oss. Din familj. Jag vill att allt som har med dig att göra, ska finnas kvar. Nära. Tillhands.
Jag kommer ihåg många gånger som mamma sagt att man inte ska köpa t-shirts eller skjortor till dig i present, för att du redan hade så många så att de inte fick plats mer i garderoberna. Men jag har köpt tröjor till dig iallafall. Det gör ingenting. Eller hur?

Jag vill köpa presenter till dig. Att du ska kunna ta emot presenter. Att du ska finnas. Leva.
Så fort jag får en lugn stund med endast mig själv, så blir mina ögon blöta. Fyllda med tårar. Det spelar ingen roll vilken plats jag är på. Det kan vara hemma, och det kan vara på tunnelbanan bland hundratals andra människor. Jag kan inte förstå att du är borta. Jag kan fortfarande inte förstå att du aldrig mer kommer komma tillbaka.

När jag ser på alla foton på dig, som är uppsatta överallt, så kommer alltid samma tanke fram. Att den där fina personen på fotot har tvingats lämna oss, att han har funnits och gjort så mycket för oss, och att det är min älskade pappa som jag har gjort så oerhört många saker med. Allt är så fel.
Jag vill skrika. Jag vill skrika och jag vill slå.
Jag kan inte förstå.
Jag kan bara inte förstå.
Att du aldrig mer kommer vara här.
Aldrig mer.