Hej älskade pappa!

Vi är hemma från Göteborg nu, och resorna gick bra. Som jag skrev i skrivboken när vi percis hade kommit ner, så att du inte skulle vara orolig. Vi har haft fina dagar tillsammans, främst vi tre, men med de andra också. Tänk om du hade funnits kvar, levande. Då hade det inte känts konstigt att åka ner bara vi tre, om man visste att du är här hemma och väntar på oss. Men nu kändes det konstigt att åka. Bara vi tre.
Det är dags att börja vänja sig vid det nu. För det är så verkligheten ser ut. Verkligheten kan vara ens värsta fiende många gånger. Det tror jag. Det vet jag. Det har jag upptäckt. Och här måste vi vara.

När vi var där nere i Göteborg, och bodde hos Nisse och Ingrid, så tänkte jag många stunder på att dom två är så lyckliga tillsammans. I 60 år har dom varit gifta. Ännu längre har dom varit tillsammans. Och fortfarande så lyckliga ihop. När jag såg dom två - så såg jag dig och mamma tillsammans. Jag såg er två. Hur ni skulle ha varit om allt hade varit som vanligt. Att ni skulle bli gamla och lyckliga tillsammans.
Nu går inte det. Det är omöjligt.