Hej världens bästa pappa.

Mamma, Johan och de andra är framme i Idre nu, allt gick bra. Så att du vet. du hade velat veta annars också, om man skulle någonstans längre bort utan dig. Då skulle man ringa. Det går inte nu. Jag kommer aldrig någonsin glömma ditt mobilnummer. Aldrig. Det har jag kunnat sen jag var liten. Jag saknar att ringa dig vid fyra, halv fem-tiden på eftermiddagarna och fråga vad du gör, vart du är någonstans. Eller om du ringde vid den tiden för att säga att du sitter i bilkö. "Hej, det är Lisa". "Hej, det är pappa. Hur mår du då?". Inte längre. Det kommer aldrig stå "pappa" i displayen på mobilen. Jag kommer aldrig mer få höra din röst i telefonen. Jag kunde ha nöjt mig med att bara få höra din röst i andra sidan luren pappa. Veta att du finns. Att du lever. Att du andas. Det är inte en möjlighet längre.

Sen jag kom hem från jobbet idag, har jag gråtit. Kollat på foton på dig, tänkt på dig, hur du mådde, hur fel och orättvist allt var. Jag kröp ihop i soffan och försökte se någonting. Jag saknar dig så att det gör ont pappa. Det gör så ont. Ondast gör det att du inte får vara här. Det var ju det du ville.
Det här finns inte.
Jo, det gör det.




Världens bästa föräldrar, i Idre år... 2006 (?).
Världens bästa mamma är i Idre år 2009.
Världens bästa pappa är inte i Idre år 2009.
Inte längre.