God morgon pappa!
Ja, jag vet, jag brukar inte gå upp så här sent, men jag och Johan var ju vakter igår och i natt till klockan 5, men det visste du ju redan om. Jag skrev det till dig i skrivboken.

Vi hade med oss tidningar och lite annat till stället igår, så att vi skulle ha något att göra under natten. Jag hade med mig vårat Yatzy-spel också. Det spelet har alltid varit med oss, till alla ställen vi åkt. Kommer du ihåg hur mycket vi spelat det, och hur många gånger du sagt att du inte förlorat någon gång? Särskilt när vi varit i Idre. När jag och Johan skulle börja spela det igår, kändes det som att någon slog mig i bröstet. Hårt och hänsynslöst. I kartongen låg massa gamla Yatzy-papper med resultat. Vi hade spelat. Jag, du, mamma och lill-Johan. Där du hade spelat stod det ditt namn eller pappa. Det gjorde ont att se. Likaså att det på alla papper var din handstil. Jag kommer aldrig att glömma din handstil. Dessutom höll du alltid i en penna på ett speciellt sätt. Det såg inte alls bekvämt ut.
Och vet du pappa? Du hade sparat Yatzy-papper och resultat från 1997. Det är tolv år sedan. Från 1997 och framåt låg det papper kvar i kartongen. Och alla hade du skrivit på. Du hade skrivit datum på en del av dom.

Jag är så tacksam över att du alltid tänkt på allting, att spara allt för att det kan vara kul att ha senare i livet. Så sa du alltid när du filmade - "ni kommer vara glada för det här när ni blir äldre". Och du, pappa, jag är så oerhört tacksam för att du har filmat så mycket under alla år. Vi har så otroligt många filmer från alla år. Jag är så glad att dom finns nu, även fast jag inte är "äldre" ännu. Varje gång jag kollar på någon av filmerna, och ser dig eller hör din röst, kommer tårarna.
Det är ledsna tårar för att du inte får vara här. För att du har tagits ifrån oss. För att jag saknar dig med hela mitt hjärta.
Det är glada tårar för att du har varit du. Att jag har fått vara med dig i 19 år. För allt du har givit mig och gjort.