Igår satt jag och lyssnade på de tre låtarna från din fina begravning. Samtidigt kollade jag på foton. Jag grät. Jag grät som aldrig förr. Och jag gjorde det när jag var ensam.
Då tänkte jag att "jag får skylla mig själv som gav mig in på det", men samtidigt tänkte jag att "jag gjorde det av en anledning". Jag behövde få gråta. Jag behövde få göra precis det som jag själv kände behövdes. Jag behövde få minnas vilken fin människa du var. Och fortfarande är. Någon annanstans ifrån. Du lever för alltid kvar i mig.

Jag är så arg pappa. Jag mår illa inombords. Att du, av alla människor som finns på jorden, skulle behöva gå igenom det här, och dessutom med det hemskaste resultatet - det är bara så fel.
Det gör så ont. Så otroligt ont. För mig kommer det aldrig sluta smärta.
Jag ska bara lära mig att leva med den smärtan. Det måste gå. Vad händer annars?
Det måste gå.
Jag behöver dig.
Älskade pappa.




Hur kan man någonsin vara beredd?
Jag är rädd utan dig pappa.