Idag är den fyra månader sedan du somnade in älskade pappa.
Fyra månader.
Jag vet inte om det är en kort tid, eller om det är en evighet.
Fyra månader.
Jag vet inte.
Det är en kort tid för många.
Att leva i fyra månader är en kort tid.
Men hade du varit kvar hos oss i fyra månader till, så hade det varit en lång tid.
Inte en evighet - men en lång tid.
Och fyra månader utan dig, det är en evighet.
För mig.
För oss.
En sak är saker - och det är att tiden inte står stilla.
Aldrig.
Aldrig någonsin.
Om det ändå vore så väl.
Tänk om.
Då hade jag stannat tiden för ungefär två år sedan.
Så kunde vi ha levt därifrån.
Och stannat där.
Tillsammans.
För evigt.




Den här bilden tog du på dig själv och skickade som MMS till mig.
Det var bland dina första dagar på sjukhuset.
Bland dina första kvällar på sjukhuset.
Bland dina första nätter på sjukhuset.

Du skrev god natt.

På något sätt ser det inte ut som du.
Något stämmer inte.
Du är ledsen.
Du har ledsna ögon.
Inget stämmer.
Förutom att du håller ditt och mitt hjärta nära.
Det kommer du och jag göra i all framtid.
Ditt och mitt hjärta.

Jag älskar dig
Jag saknar dig
Du är bäst
Världens bästa pappa