Hej världens bästa pappa.

Din fina syster kom och hämtade mig vid halv ett idag, och så åkte vi till dig. Hon hade köpt mörkgula, jättefina rosor. Jag plockade blommor på tomten den här gången. Gula, lila, rosa och vita. Du är helt omfamnad av blommor. Det är världens vackraste plats.
Faster sa att hon många gånger åker till din grav, istället för att träffa någon väninna. Hon saknar dig så mycket. Vet du vad hon sa, samtidigt som hon hukade sig ner mot dig? "Jag har aldrig träffat någon annan som inte haft en enda ovän. Bara vänner". Det är sant pappa. Du var så omtyckt.

Vi pratade mycket, jag och faster, om hur allt är, hur vi reagerar och känner. Vi pratade känslor. Vi båda letar konstant efter små tecken. Tecken som man aldrig annars skulle leta efter, om allt var som vanligt. Tecken på att du ser oss. Tecken på att du finns någonstans. Någonstans.
När vi hade varit hos dig en lång stund åkte vi och åt lunch. Där pratade vi ännu mer. Om saker från när ni var små. Om saker från nutiden. Vi pratade mycket om din humor. Om eran humor. Om våran humor. Den är samma.

Något som vi pratade mycket om, var dagarna innan du somnade. En dag som faster var hos dig. Och vet du? Då hade ni skrattat. Du hade skrattat. Ni hade suttit och pratat massa minnen. Hon fick dig att skratta. Hon slutade aldrig att hoppas och tro att du skulle bli frisk. När hon hörde skrattet trodde hon ännu mer på det. Då blev mamma glad. Hon blev glad av att höra dig skratta. För det hade du inte gjort sedan du hade fått beskedet om att du var sjuk. Hon satt och lyssnade lite på vad ni två pratade om.
Du hade till och med skämtat om saker den dagen. Humorn försvann aldrig.
Du orkade dela med dig av ett sista skratt. Ett sista leende.
Tiden gick så snabbt. Sex dagar senare fick dom istället se dig somna för alltid. För all framtid.

Jag är tacksam att våran stora släkt är så nära varandra. Vi har fått höra att vi är unika, för alla är vänner och alltid glada med varandra. Vi älskar varandra. Det är inte samma sak när inte du är där. Du fattas pappa. Du fattas hos så många.
Faster saknar dig så mycket. Hon sa idag att "det finns nog ingen som har haft så bra bröder som jag, och fortfarande har".
Jag tror på henne.



Faster tog emot mig för dig.

När jag tog studenten, så skulle du ha stått där med dom andra och tagit emot mig.
Det gjorde du inte. Det fick mig att gråta. Jag grät när jag sprang ut. För att det gjorde ont att du inte fick stå där du borde ha stått. Du levde inte. Du andades inte.
Och vet du pappa? Precis innan jag sprang ut, så regnade det inte. Men när jag kom  ut, då öste det ner hårda droppar. Dom slog. Vet du vad vi som var där tänkte då? Att du ville visa att du finns där uppe. Att du är arg och ledsen för att du inte får vara där med oss. Vi tog det som ett tecken.
Jag saknar dig och älskar dig - varje dag.