Hej papi (som jag viskade för mig själv när vi kom till dig ikväll. Till graven).

Efter jobbet idag kom mamma och hämtade mig. Hon hade varit och köpt nya blommor till dig, i dom färgerna som vi tre tillsammans hade bestämt. Hon, jag och Johan. Gula, röda och blåa blommor. Djurgårdsfärgerna. Dina färger.
Sen åkte vi till dig och satte oss och började plantera, tog bort alla blommor som var vissna. Vi gjorde det jättefint pappa. Precis som det ska vara - jättefint. Din grav lyser upp hela platsen. Precis som du gjorde med våran vardag. Vi la dit nya stenar också. Stenar från huset i Idre. Vårat hus. Ditt favoritställe. Och våran sten la vi i mitten, där den låg innan också.
Det sista mamma la dit var tre mindre stenar. Hon frågade om vi skulle ha tre stenar där, och jag tyckte det. Vet du vad jag tror att de tre stenarna symboliserar? - Oss tre. Mamma, mig och Johan. Vi är hos dig hela tiden. Både med tankar och hjärtan.

När vi hade varit hos dig körde mamma mig till Sandvikspåret, så att jag kunde köra mina intervaller för veckan. Varje gång när jag hade sprungit klart en intervall, och var helt slut, så slog jag mig själv hårt på vänster axel och tittade uppåt mot himmelen. Jag tänkte att du kanske var ovanför mig och peppade mig. Någonstans. Hjälpte mig. Fanns där. Som så många gånger förr. Alltid. Jag sa åt mig själv att inte ge upp. För det hade inte du gjort. Och då gör inte jag det heller - för jag är som du. Jag vill vara som du. Bäst. Stark.

Vi åkte hem till farmor och fikade efter det. Det var mysigt. Vi började prata om hennes förra landställe, och då kom jag ihåg filmen vi har där du sprang upp för backen med mig och Johan i skottkärran när vi var små. Inte bara en gång om man säger så, utan vi sa "en gång till" - många gånger. Och du gjorde det. Du gjorde alltid så att vi var glada och nöjda. Oavsett hur gamla vi var. Oavsett plats. Alltid.