Du log mot mig, en sista gång

Du var så lugn

Som om du redan gett dig av

Du såg på mig, att jag var rädd

Hur kan man någonsin vara beredd?

Jag fick låna en ängel

Som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag

Du togs bort från mig alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund

Du gav mig allt ett hjärta kan

Du lever kvar i mig, så länge livet ger mig tid

Du sa till mig - "Var inte rädd"

Men säg mig hur kan man någonsin vara beredd?

Jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv

I varje andetag

Du togs bort från mig, alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund

Min ängel...

Jag fick låna en ängel

Du spred ditt ljus
I mitt liv, i varje andetag

Du togs bort från mig, alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

Jag fick låna en ängel

För en stund

Vet du? När jag för första gången hörde den här låten (det var måga år sedan), tänkte jag direkt för mig själv att "den här låten hör hemma på en fin begravning". Vad jag inte visste var att jag några år senare själv skulle få välja den låten till min egen pappas begravning. Det var ett självklart val.
Innan begravningen kände jag mig relativt lugn hemma. Utanför kyrkan också. När jag väl kom in, då blev det lite värre. Det kom tårar. Många tårar. Jag tappade nog räkningen efter hundra. När musiken sedan började spelas i högtalarna, såg jag ingenting längre. Tårarna tog över. Likaså snyftandet. Jag kunde mima med alla texter. Jag hade ju varit med och noggrant valt ut låtarna.
När prästen läste upp mitt brev till dig, blundade jag, hade huvudet nedåt knät och läste tyst med honom. För mig själv. Varenda ord. Det var ju mina ord. Mina ord till dig.
Under hela begravningen höll mamma i mig och Johans hand. Johans högra hand. Min vänstra hand. Samma hand som jag hade ditt och mitt hjärta på. Du hade ditt på vänster handled också. Alltid. Det var ditt och mitt hjärta. Det är ditt och mitt hjärta. För alltid. Det är alltid med dig. Där du är.

Jag saknar dig så
Min ängel