Vingar. Stora. Stora vingar. Jag vet inte hur dom ser ut. Jag får gissa mig till hur dom ser ut, chansa. Dom ser ut som jag vill att dom ska se ut. Drömvingar. Dom kanske inte syns. Så tror jag att det är - att dom inte syns. Men att dom märks ändå. Precis som nu, att du inte syns här hemma pappa - men att du märks ändå. Tänk om dina vingar kom tidigare än vad vi såg? Var det så? Du kämpade så hårt för att inte behöva flyga iväg. Det vet jag. Det såg vi. Gud, vad du kämpade. Ända till sista andetaget. Ända till sista ordet. Du var så stark, samtidigt som du var så svag. Men vet du pappa? Du var inte svag samtidigt. Vi var med dig hela tiden. Du var inte själv. Du skulle aldrig vara själv, för det är man inte i en familj. I en familj är alla med - tillsammans. Även om man är på skilda platser då och då, under kortare eller längre perioder, så är alla alltid tillsammans. Det är det som är det fina och trygga med att vara med i en familj. Man finns alltid. Man betyder alltid något. För oss var du så mycket mer än en pappa. Jag kan inte sätta ordet på vad det var, men du var så mycket. En ängel på jorden. En sån där människa som det bara finns ett fåtal utav. Kanske var du till och med den enda. Det tror jag. Det fanns ingen som du för oss. Därfr blev det ännu mer tomt när du var tvungen att flyga iväg. Flyga iväg på din livslånga resa. Den där resan som jag fortfarande kan undra för mig själv när du ska komma hem från. Jag kan se det framför mig hur det skulle vara - om du kom hem igen. Sen kommer jag på mig själv att jag inte ens behöver försöka, för det hoppet finns inte. Man ska ha hopp, det vet jag. Men till slut är hoppet borta. Bortblåst. Med en hård vind. Borta för alltid. Går inte att ta på. Kan inte röras. Precis som du. Jag kan inte röra dig. Jag kan inte krama dig. Det gör så ont. Skulle jag kunna krama hoppet, skulle jag kunna krama dig. För hoppet försvann tillsammans med dig. Tänk om man kunde krama hoppet? Du tog med dig det. Hoppet. Upp till dig och till änglarna. Eller så gick hoppet lite i förväg. Lite innan dig. Och du fgick lite i förväg från oss. Du gick innan oss, fast ingen av oss ville. I en familj gör man allt tillsammans. Man går igenom allt tillsammans. Vi är fortfarande tillsammans, bara att vi är på olika platser. Du är där, och vi är här. Fast vi är ändå tillsammans. Det är vi alltid. Eller hur pappa? Visst är vi alltid tillsammans? Du tog din hand på hjärtat och viskade... att där inne fanns vi. I ditt hjärta. Därifrån kan man inte försvinna.
Vi är alltid tillsammans. Även om jag inte kan krama hoppet.

Jag älskar dig - varje dag.

Förändringar är bra. Det har jag lärt mig. Man behöver det om hjärtat säger det. Om hjärtat ber om det. Men dom ska ske vid rätt tillfälle. Och det ska vara förändringar som känns rätt. Det var inte rätt att du togs ifrån oss. Det var så fel som någonting kan bli. Det är en för stor förändring som tar så mycket och inte ger någonting tillbaka. Inte än iallafall. Det gör mest ont, även om jag får skratta varje dag när jag är med alla bra människor. Det gör ont varje dag på ett eller annat sätt. Jag gör förändringar i min vardag nu, pappa. Både såna som kommer automatiskt och frivilliga förändringar. Och det gör jag för att jag behöver det. Antagligen är det bara jag själv som behöver det, men det är också därför jag gör dom. För att dom är rätt för mig och för att jag vill. För att mitt hjärta ber mig. Jag måste för att mitt hjärta säger så, och jag få le av det. Mitt hjärta mår bra för stunden, och det måste må bra för att jag ska kunna göra så att andra mår bra. Så är det i längden. Det bygger på det. Skulle jag fuska med mig själv blir jag lurad av hela mig. Då skulle skratten jag får ut nu inte betyda lika mycket som dom gör. Därför följer jag mitt hjärta. Det började jag göra allt mer när dina andetag togs ifrån mig. Jag har lärt mig att tänka lite mer, på vad jag faktiskt vill. Jag har lärt mig att tänka ett steg längre. Precis som du. Jag har lärt mig att vara som du. När jag blir stor vill jag bli som du. Lika duktig och lika snäll. Lika rolig och lika bra.
Jag önskar att du fick se oss växa. Du skulle vara stolt över Johan om du såg han nu. Han gick ut 8:an nu och han har kämpat så mycket hela året. Lilla killen som har kommit över 1,80-gränsen för ett tag sen och har storlek 45 i skor. När det gäller Johans innebandy har du kanske sett vad som hänt för honom, och jag kan verkligen se framför mig hur du växer några centimeter av stolthet samtidigt som du visar blicken och leendet som bara du hade. Du skulle vara stolt över mamma också, så mycket som hon kämpar och ställer upp hela tiden trots att hennes liv är totalt vänt upp och- ned. Vi försöker så mycket som vi kan, pappa. På våra egna sätt. Och så får det vara tills det inte behöver vara så längre. Vi har en trygghet ändå. Vi är fortfarande en familj, bara lite mer utspridd nu med dig i himlen och oss här hemma. Vi vill alla ha dig här hemma. Hemma i huset som du aldrig har varit i men som ändå känns att du är nära. Det är konstigt. Men så är verkligheten - konstig.
Jag saknar dig med hela mitt hjärta. Varje dag. Var eviga dag saknar jag dig oändligt mycket och jag älskar dig så. Vill hålla din hand varje dag. Jag vill höra ditt skratt varje dag. Se ditt ansikte. Krama dig. Men jag får inte. Ingen dag. Det är så tomt utan dig. Tomt i luften och tomt i hjärtan. Samtidigt som det är alldeles fullt av dig.
Tänker på dig dygnet runt.

"
Vad gör jag
nu när du är borta?

När inget särskilt händer,
vilket är ganska ofta,
sitter jag i ett hörn och
jag gråter
tills jag är
alltför bedövad
för att känna.

Paralyserad, orörlig
för en kort stund,
är det helt stilla
inuti och runt omkring mig.

Sedan tänker jag på
hur mycket jag saknar dig.
Då känner jag
rädsla
smärta
ensamhet
förtvivlan.
Då
gråter jag
tills jag är
alltför bedövad
för att känna.

Intessant tidsfördriv.
"

Det var en gång för länge länge sedan. Jag visste inte vad saknad var. Jag visste inte vad kärlek var. Jag visste heller inte vad sorg var. Smärta var när man skrapade upp knät, bröt en nagel eller föll från ett träd. Det är det inte idag. Idag är smärta något helt annat. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.

Det är som att riva och gräva med naglarna och händerna, det hårdaste man kan, för att man vill ut. Ut från sorgens och saknadens kammare som håller en som fånge. Inte som gisslan. Som fånge. Finns inget som kan bytas ut mot personen. Jag gräver på samma ställe hela tiden i tron om att ljuset någon dag kommer att skina in och ta över det stora, svarta hålet som är i hjärtat efter dig. Mitt i. Jag saknar dina andetag. Dom behövs för att det där okända ljuset ska kunna skina in och dominera allt. Det är svårt utan dig. Som att gå i en av de starkaste motvindarna. Man vill vända och få vinden i ryggen, men då kommer man åka bakåt i sorgearbetet. Det går inte. Det fungerar inte så. Skulle jag kunna så skulle jag vända vinden ryggen så att jag flög tillbaka flera år. Hårt och snabbt, och sen stanna där. När allt var som det ska vara på riktigt. Alla vi tillsammans. Vi lever för dig.

"Och om jag ger mig av medans du ännu finns här...
Vet att jag lever vidare och vibrerar i annorlunda takt
bakom en tunn slöja du inte kan se igenom.
Du kommer inte att se mig. Så du måste lita på mig.
Jag väntar tills den gång då vi åter tillsammans svävar i skyn
- båda medvetna om varandra.
Tills dess, lev ditt liv i fullaste mått.
Och när du behöver mig, viska bara mitt namn i ditt hjärta.
... jag kommer att vara där."

Hej älskade ängel!

Det är konstigt det här med sorg och saknad. Känslorna som är. Tankarna som skenar iväg. Minnena som tittar tillbaka till världens bästa tid samtidigt som man blir påmind om den korta, hemska tiden som vi aldrig hann vänja oss vid. Jag vill inte att det ska vara den korta tiden som visar sig först när man tittar tillbaka och minns. För det var en så liten bråkdel av all tid vi fick tillsammans. Men ändå visar den sig så fort jag tänker på dig. Som ett hårt slag i ansiktet och ett i magen som gör att man för en liten stund tappar andan. Sen kommer tårarna som känns både på utisdan och på insidan.
Sorgen. Saknaden. Den obefintliga acceptansen. Allt det består ju utav kärlek. Det bygger på kärleken. Kärleken till dig. Jag saknar dig så mycket varje dag, pappa. Och jag tittar bakåt i tiden, fastän jag inte alltid vill. Det är inte alltid läge. Men det är oundvikligt. Ibland tittar jag framåt, och då kommer bilder upp som du inte är med i. Så var det inte förut. När vi andades tillsammans, allihopa. Jag är så ledsen för att du inte får vara här.
Jag älskar dig - varje dag.

Minnen bleknar. Det har folk sagt. Vad det än gäller. Det har jag hört. Det stämmer säkert. Kanske. Men jag har så oerhört svårt att tänka mig att minnena av dig kommer att blekna. Blekna till små, kanske obefintliga Din röst. Dina ögon. Ditt skratt. Alla ögonblick. Ditt leende. Din handstil. Ditt sätt att vara. Ditt sätt att prata. Dina ordval. Din humor.
Vet du varför jag har svårt att tro att allt det där kommer blekna för mig i framtiden, pappa? För att allt det där lever kvar med oss. Det lever vidare med oss. Inom oss och utanpå. Det kan inte försvinna. Det går inte. Jag kommer för alltid göra allt för att du ska leva inom mig varje dag framöver. Jag ska kämpa för dig. Jag ler för dig. Jag skrattar för dig.
Du var så mycket mer än en pappa. Du var en vän. En själsfrände. Med ett varmt hjärta som tänkte alltför lite på dig själv. Det var tur att vi kompletterade varandra så bra. Att vi delade hjärta. En hjärthalva var, eller hur? Vi var hos dig igår, vid din fina, lugna plats. Jag ville nog egentligen inte åka därifrån. Det är så mycket man vill säga när man står där, men jag får bara ut några få ord. Det kommer fler tårar än vad det kommer ord. Det hade precis blivit mörkt ute. Men mörkret blir ljust hos dig. Av dig och av alla ljus. Du skiner. Du skiner upp allt. Jag är så ledsen för att du inte får vara här, pappa. Världens starkaste människa. Världens sämsta förlorare. Världens bästa pappa. Med jordens varmaste personlighet. Du älskade att vara med oss. Vara med alla. Nu får du inte vara det, och det gör ont. Alldeles för ont för att kunna förklara med ord. Ibland måste man ha känslorna på insidan, och ibland får man ha dom utanpå kroppen. Det får vara så. För att det är så. Jag önskar att du kunde vara här och trösta. Höra dig säga att allt kommer bli bra. Få vara nära ditt lugn. Ditt unika lugn. Det är tungt utan dig. Du tog med dig så mycket när du tog dina andetag och åkte på en livslång semester i himlen. En alldeles för tidig semester. Ofrivilligt.
Någon behövde dig mer. Men jag kommer aldrig att få reda på vem... vem som tog dig ifrån mig. Jag vill inte vara utan dig. Ses vi igen? Du är välkommen hem igen när som helst. Varje dag.